axlingdreamteam

Efter Anders lysande bedrifter i Tjeckien ville jag också åka ett seedningslopp.
Jag valde Fiskarrennet som går här på hemmaplan ute i Söråker. Min kompis Sara rekomenderade det eftersom det inte var så mycket uppför som Södra berget runt. Dessutom skulle hon åka ¨så det skulle bli kul.

Jag laddade stenhårt med jobb inpå småtimmarna och helt förskräckligt dåligt vallade skidor.

Dagen kom med strålande sol och gnistrande snö. Efter att ha köat till toaletten i en mindre evighet hann jag precis ta mig fram till starten innan startskottet gick. Eftersom jag inte hunnit dra av mig överdragskläderna eller sätta fast stavarna så var jag bland de sista iväg från startområdet. Och lika bra var väl det, för jäklar vad alla skidade fort. Ingen chans att man skulle kunna hänga med där.

Skidorna var verkligen jättekärva. Jag fick inte en mm gratis. De som skulle åka 20 km startade 5 min före de som bara skulle åka 10 km. Och redan efter första backen började de köra förbi. Det var nära att jag gav upp! Men det var ju som sagt en härlig dag så jag bet ihop och gnetade på.

Efter 5 km var första vätskekontrollen. Den gav lite ny energi. Tankarna då gick mot att jag skulle skippa hela extra milen och bara åka rakt fram mot målet. Bryta med andra ord. Men precis där spåren delade sig kom jag faktiskt ikapp en annan åkare som också skulle åka den långa vägen (vi kan ju tala tyst om att denna andre åkare var ca 9 år gammal och åkte med sin pappa) och jag tänkte att om han kan kan ju inte jag vara sämre, så sagt och gjort, jag svängde ut på milslingan. Sen hade vi sällskap genom nästan hela loppet.

När jag kom imål sa dem att jag var 5:a från slutet men jag tvivlar jag... Kan det verkligen ha varit så många bakom?

Med självkänslan rejält knäckt och utan seedningstid blickar jag nu mot vasaloppet.


Förutom den här placketten fick alla deltagare en burk surströmming.