axlingdreamteam

En taskig start men sen bara bättre och bättre

TJEJVASAN 2010

Äventyret började redan på onsdagskvällen. Ida ringde och var i det närmaste hysterisk. Hennes ena fot hade svullnat u pp som en ballong, gjorde skitont förstås!
Vi for iväg till akuten, medan vi väntade på hennes tur satt vi och laddade framför tv:n i väntrummet. De visade längdskidåkning från OS. Stafetten. Då blev man peppad. Sköterskan som Ida fick träffa sa att vi var på fel ställe men att hon absolut borde kolla upp foten (vilket ju var det vi försökte göra, jäkla system i sjukvården här!) så vi åkte vidare till primärvårdens jourmottagning inne i centrum. Där möttes vi av en låst port men blev insläppta efter att vi försäkrat att vi hade försökt ringa och boka tid. Där fick hon snabbt hjälp.
När läkaren tog bort skavsårsplåstret forsade det fram var ur foten. Penicillin och absolut inga skidpjäxor förrän foten nått normal storlek blev ordinationen. Inget vasalopp ;-(

Ida utanför primärvårdens jour med vasaloppsförbud ;-(

På torsdag eftermiddag var vi i alla fall på väg till Sälen. Ida som trogen supporter och jag som nervvrak. Resan gick bra, vi var väl framme vid stugan ungefär vid 8 tiden efter ett längre stopp i vasaloppstältet i Mora för nummerlappsuthämtning (hann också med att förolämpa den regerande 5-dagarsmästaren som stod där i en monter). Då upptäckte jag att jag lämnat stugnyckeln hemma!
Vi ringde Anders. Minst 3 timmar tills han var uppe - vad göra?
Vi åkte upp till Lindvallen och åt en smaskig middag. Pommes kanske inte är den bästa uppladdningen men men. Sen ringde vi Anders igen. Fortfarande lång tid kvar. Vi satt och hängde i bowlinghallen tills de stängde, sen gick vi en promenad och körde runt en sväng med bilen, tankade, sen hamnade vi till sist i hotellbaren där vi drack te och väntade och väntade. Till sist var Anders i alla fall där och vi kunde gå och lägga oss. Skönt!

På fredagen var vi i vasaloppstältet i Sälen för att kolla de senaste vallningstipsen och känna stämningen. Jag köpte en svettmössa också.

På eftermiddagen var det skidvallning som gällde. Med några nya borstar, Anders helt oanvända supervallor för glidet och en ny fästvalla av den lite lyxigare sorten men långt ifrån den dyraste, så lyckades vi få till ett superglid! Fästet var lite sämre märkte jag när jag var ute och provkörde i spåret på kvällen (7 km gick som en dans!) men det skulle bli lite varmare på lördagen så vi tänkte att det nog skulle bli bättre då. Anders passade på att ta ett längre träningspass.

Hela fredagseftermiddagen gick åt till att valla, så många olika lager skulle det vara.

Så var det dags för den stora dagen. Sen anmälning gav start i näst sista startledet. Det av gott om tid att vara nervös och förbereda sig på morgonen.

Efter lite tid i bilkön kom vi fram till startområdet. När vi kom var det redan några rader med skidor i startfållan men jag lyckades hitta en tom glugg längst fram i ledet där jag la mina skidor. Häftigt att få starta först! Hann lagom byta om, värma upp, lämna alla väskor och påsar med ombyte och överdrag och käka en macka. Körde lite uppvärmning och gick in och ställde mig.


Uppvärmning och laddning inför start. Bakom syns containern och påsarna för överdragskläder.

Före start fick alla tillsammans skida fram till startlinjen. Eftersom vi började i andra änden av fältet så var det en bit och det gällde att bevaka sin plats i ledet. Så gick startskottet...

Vi skidade iväg, det blev spridning ganska fort och jag kände att jag inte ville hänga på de snabbaste. Andreas och Ida hejade och en bit längre fram stod Anders och hejade. Han hojtade att jag skulle hålla till vänster för där var spåren bäst. 

Jag i mitten längst fram direkt efter startskottet.

Rejält bakhalt i backarna upp mot Oxberg - aj då, det här var inte vad jag hade tänkt mig! Ska det vara så här hela vägen? Ramlade till och med mitt i backen och kände mig riktigt vinglig och redan trött i benen. Attans! Tut att vi hade varit i Oxberg och tränat innan så man kunde se fram mot de härliga nerförsbackarna på andra sidan.

Men backarna var inte alls så härliga som jag mindes dem, det gick tungt och spåren var en riktig soppa. Snön som fallit hela förmiddagen och som fortfarande bara vräkte ner hade gjort alla spår sladdriga och oberäkneliga. Jag gjorde ett magplask igen.
Sen skidade jag om några tjejer med startnr på 10, alltså från ledet framför mig. Och sen kom vi till Gopshus där min kompis Andrea bor, hon skulle ju komma ut och titta! Spanade men såg henne ingenstans. Långt senare kom jag på att jag åkt alldeles för fort för att hon skulle hunnit ut.

Efter drickastoppet i Gopshus gick det bara bättre och bättre. Den där sportdrycken gjorde susen! Snart hade jag åkt om både 9- och 8-nummer.

Det var en lång nedförsbacke på ett ställe där det stod massor med folk runt spåret och det blev kö för att få åka ner. Det var så många som hade plogat i spåren att spåren helt hade försvunnit och istället var det 4 djupa diken som gick ner för backen. Det gjorde att det var stört omöjligt att byta spår så när någon hade ramlat tog det tvärstopp. Jag satte i alla fall av neråt i det yttersta spåret och lyckades ta mig hela vägen ner med massor av fart. Kul!

I Hökberg stod gänget och hejade. Vi hade bestämt att de skulle stå mitt på banan efter 15 km så jag blev nästan lite irriterad. Jag hade ju inte hunnit bestämma om jag skulle ta av mig mössan eller inte! Jag hade tänkt att jag skulle hinna testa lite efter Hökbergskontrollen. I alla fall slängde jag över överdragsmössan till Anders.

Vid kontrollen i Hökberg stod dreamteamet och hejade för fullt!


Jag tog det lite lugnt för att dreamteamet skulle hinna med en fika i Hökberg :-)

Någon stans här slutade det att snöa. Det var jättefin tallskog på en sträcka och jag kände mig supersnabb. Det var trevlig stämning i spåret också, folk hejade och några tjejer med likadana mössor åkte runt och sjöng hejarramsor.

Sen blev jag omåkt av en tjej i 12-serien som alltså hade startat efter mig. Illa! Men sorgen bkev inte så långvarig för straxt efter det körde jag om en 7-a. Och sen en 6-a. Men hur snabb man än tyckte att man var så var det alltid någon som såg ut som en riktig nybörjare som låg snäppet före. Eller en gammal tant, eller ett litet barn. Knäckande!

Sen skidade jag om en tjej som VERKLIGEN såg ut som en nybörjare. Hon stapplade fram i spåret och det såg riktigt tungt ut. Åh, vad jag tyckte synd om henne! Hon hade dessutom startat redan i 5:e startledet. Oj oj oj, det kan ju aldrig gå tänkte man då.

Jag tog en kort paus när jag kände mig trött och käkade en Snickers. Snickers är alltid bra reservenergi, fungerar lika bra på utlandsresan som i skidspåret. Efter det kom de faktiskt och körde upp nya spår. Det var skönt, vilken lättnad, vad härligt det var att skida fram i riktiga spår! De till höger var faktiskt lite bättre än de till vänster för där hade de en bättre spårmaskin, de till vänster kördes upp med skoter. Det var också så att spåret längst till höger nästan inte alls användes så det var nästan alltid finast. Det enda var att när det köade ihop sig riskerade man att fastna bakom någon segpropp utan möjlighet att byta.

När det var 8 km kvar var jag inne i en period med bra flyt så när jag såg skylten tänkte jag -va?! Bara 8 km kvar, jag måste passa på att njuta av det här! Sen var jag visserligen trött ett tag vid 4-5 km men sen märkte jag hur mycket tröttare alla andra var och hur mycket bättre glid jag hade. Det var till och med en tjej som sa till sin kompis att -oj, vi måste byta spår för hon bakom har jättebra glid. Häftigt!

Sista svängarna fram till målet var långa och på målrakan ville jag verkligen trycka ur den sista energin men det var så många där så man fick sicksacka mellan andra åkare. Sen fattade jag inte riktigt vad som var målet. Var man i mål när man åkte under vasaloppsskylten eller är det där framme där chipet piper för sista gången? Man vill ju inte förlora tid bara för att man ska bli fotograferad (ni förstår ju hur jag ser ut på kortet)!

Det tog 3 tim 15 min och 25 sek att åka 3 mil. Jag är helnöjd!

Efteråt fick jag medalj och en stor guldmedalj av choklad från dreamteamet. Kram och tack!

Målgång - HÄRLIGT!

Att gå i blöta kläder i blåsten på någon jäkla fotbollsplan och leta efter sin väska med överdragskläder var mindre mysigt. Likaså leran inne i gymnastiksalen där man fick byta om. Men duscharna var varma och härliga om än något översvämmade av vatten.

Efter loppet hade jag fasligt ont i magen av all sportdryck. Nästa gång ska jag bara dricka blåbärssoppa - för visst blir det en nästa gång?!