axlingdreamteam

                                                                                                                            2015-01-18

Kadri ropar från sovrummet:

-          Anders kom hit! Jag har sett något som du kommer att tycka om…

Jag går dit och ser att Kadri sitter framför datorn. Vi har just tittat på bansträckningen och höjdprofilerna för de olika sträckorna i Stafettvasan, och nu har hon själv klickat vidare själv på Vasaloppets hemsida. Hon pekar på skärmen och visar mig. Vasastafetten ska gå den 6/3. Inte den 27/2 som jag har trott. Frågorna börjar hagla i huvudet. Den som återkommer oftast är, något besynnerligt: Varför går inte Vasaloppet den första söndagen i mars som det alltid brukar göra? Som om allt är arrangörens fel… För det är ju den "regeln" som jag har räknat med. Nu har jag för bara några dagar sedan bokat in en resa till Spanien under veckan efter Stafettvasan, och plötsligt visar det sig att hela Vasaloppsveckan, inklusive stafetten, går en vecka senare än jag trodde. Vilken s…ans dubbelbokning. Katastrofen är ett faktum. Jag måste ha ett krismöte. Först med mig själv, sedan med de andra också. Hur ska jag göra? Vad tycker jag? Vad tycker du? Vad tycker ni? Hur gärna vill de andra egentligen åka, tvivlen har ju fullkomligt haglat omkring mig de senaste dagarna? Vilket vill jag helst göra? Vad är det som är avgörande? Till att börja med går jag och lägger mig. Känner mig helt matt och orkar plötsligt ingenting mer… Ska försöka sova på saken. Somnade som vanligt, men det blev en skakig och orolig natts sömn.

                                                                                                                               2015-01-18

Anna och Andreas körde dubbla skidåkningsträningar den här söndagen i januari! Man skulle kunna säga soliga söndagen, för vädret var ju fint till en början. Men frampå eftermiddagen drog några moln med snöbyar in.

Men för att börja i rätt ände så åkte Andreas och Anna först 10 km tillsammans på elljusspåret "Ryggis". Där växeldrog de vartannat varv ungefär. Sedan kom de hem till mig och Kadri för att hämta andan en liten stund och för att dricka lite te. Sedan skulle vi på´t igen, och nu gav vi oss alla fyra iväg till ett spår i Timrå, i det lilla skogsområdet som finns bakom Eon Arena. Där åkte vi alla minst 10 km vardera. Den totala sträcka som laget tillryggalade under den här dagen var till slut 70 km.

- "Det tar sig", sa pyromanen! ;-)

Vi var till och med så upptagna av att åka skidor att vi inte lyckades att ta en enda bild på hela dagen!

/Anders

En taskig start men sen bara bättre och bättre

TJEJVASAN 2010

Äventyret började redan på onsdagskvällen. Ida ringde och var i det närmaste hysterisk. Hennes ena fot hade svullnat u pp som en ballong, gjorde skitont förstås!
Vi for iväg till akuten, medan vi väntade på hennes tur satt vi och laddade framför tv:n i väntrummet. De visade längdskidåkning från OS. Stafetten. Då blev man peppad. Sköterskan som Ida fick träffa sa att vi var på fel ställe men att hon absolut borde kolla upp foten (vilket ju var det vi försökte göra, jäkla system i sjukvården här!) så vi åkte vidare till primärvårdens jourmottagning inne i centrum. Där möttes vi av en låst port men blev insläppta efter att vi försäkrat att vi hade försökt ringa och boka tid. Där fick hon snabbt hjälp.
När läkaren tog bort skavsårsplåstret forsade det fram var ur foten. Penicillin och absolut inga skidpjäxor förrän foten nått normal storlek blev ordinationen. Inget vasalopp ;-(

Ida utanför primärvårdens jour med vasaloppsförbud ;-(

På torsdag eftermiddag var vi i alla fall på väg till Sälen. Ida som trogen supporter och jag som nervvrak. Resan gick bra, vi var väl framme vid stugan ungefär vid 8 tiden efter ett längre stopp i vasaloppstältet i Mora för nummerlappsuthämtning (hann också med att förolämpa den regerande 5-dagarsmästaren som stod där i en monter). Då upptäckte jag att jag lämnat stugnyckeln hemma!
Vi ringde Anders. Minst 3 timmar tills han var uppe - vad göra?
Vi åkte upp till Lindvallen och åt en smaskig middag. Pommes kanske inte är den bästa uppladdningen men men. Sen ringde vi Anders igen. Fortfarande lång tid kvar. Vi satt och hängde i bowlinghallen tills de stängde, sen gick vi en promenad och körde runt en sväng med bilen, tankade, sen hamnade vi till sist i hotellbaren där vi drack te och väntade och väntade. Till sist var Anders i alla fall där och vi kunde gå och lägga oss. Skönt!

På fredagen var vi i vasaloppstältet i Sälen för att kolla de senaste vallningstipsen och känna stämningen. Jag köpte en svettmössa också.

På eftermiddagen var det skidvallning som gällde. Med några nya borstar, Anders helt oanvända supervallor för glidet och en ny fästvalla av den lite lyxigare sorten men långt ifrån den dyraste, så lyckades vi få till ett superglid! Fästet var lite sämre märkte jag när jag var ute och provkörde i spåret på kvällen (7 km gick som en dans!) men det skulle bli lite varmare på lördagen så vi tänkte att det nog skulle bli bättre då. Anders passade på att ta ett längre träningspass.

Hela fredagseftermiddagen gick åt till att valla, så många olika lager skulle det vara.

Så var det dags för den stora dagen. Sen anmälning gav start i näst sista startledet. Det av gott om tid att vara nervös och förbereda sig på morgonen.

Efter lite tid i bilkön kom vi fram till startområdet. När vi kom var det redan några rader med skidor i startfållan men jag lyckades hitta en tom glugg längst fram i ledet där jag la mina skidor. Häftigt att få starta först! Hann lagom byta om, värma upp, lämna alla väskor och påsar med ombyte och överdrag och käka en macka. Körde lite uppvärmning och gick in och ställde mig.


Uppvärmning och laddning inför start. Bakom syns containern och påsarna för överdragskläder.

Före start fick alla tillsammans skida fram till startlinjen. Eftersom vi började i andra änden av fältet så var det en bit och det gällde att bevaka sin plats i ledet. Så gick startskottet...

Vi skidade iväg, det blev spridning ganska fort och jag kände att jag inte ville hänga på de snabbaste. Andreas och Ida hejade och en bit längre fram stod Anders och hejade. Han hojtade att jag skulle hålla till vänster för där var spåren bäst. 

Jag i mitten längst fram direkt efter startskottet.

Rejält bakhalt i backarna upp mot Oxberg - aj då, det här var inte vad jag hade tänkt mig! Ska det vara så här hela vägen? Ramlade till och med mitt i backen och kände mig riktigt vinglig och redan trött i benen. Attans! Tut att vi hade varit i Oxberg och tränat innan så man kunde se fram mot de härliga nerförsbackarna på andra sidan.

Men backarna var inte alls så härliga som jag mindes dem, det gick tungt och spåren var en riktig soppa. Snön som fallit hela förmiddagen och som fortfarande bara vräkte ner hade gjort alla spår sladdriga och oberäkneliga. Jag gjorde ett magplask igen.
Sen skidade jag om några tjejer med startnr på 10, alltså från ledet framför mig. Och sen kom vi till Gopshus där min kompis Andrea bor, hon skulle ju komma ut och titta! Spanade men såg henne ingenstans. Långt senare kom jag på att jag åkt alldeles för fort för att hon skulle hunnit ut.

Efter drickastoppet i Gopshus gick det bara bättre och bättre. Den där sportdrycken gjorde susen! Snart hade jag åkt om både 9- och 8-nummer.

Det var en lång nedförsbacke på ett ställe där det stod massor med folk runt spåret och det blev kö för att få åka ner. Det var så många som hade plogat i spåren att spåren helt hade försvunnit och istället var det 4 djupa diken som gick ner för backen. Det gjorde att det var stört omöjligt att byta spår så när någon hade ramlat tog det tvärstopp. Jag satte i alla fall av neråt i det yttersta spåret och lyckades ta mig hela vägen ner med massor av fart. Kul!

I Hökberg stod gänget och hejade. Vi hade bestämt att de skulle stå mitt på banan efter 15 km så jag blev nästan lite irriterad. Jag hade ju inte hunnit bestämma om jag skulle ta av mig mössan eller inte! Jag hade tänkt att jag skulle hinna testa lite efter Hökbergskontrollen. I alla fall slängde jag över överdragsmössan till Anders.

Vid kontrollen i Hökberg stod dreamteamet och hejade för fullt!


Jag tog det lite lugnt för att dreamteamet skulle hinna med en fika i Hökberg :-)

Någon stans här slutade det att snöa. Det var jättefin tallskog på en sträcka och jag kände mig supersnabb. Det var trevlig stämning i spåret också, folk hejade och några tjejer med likadana mössor åkte runt och sjöng hejarramsor.

Sen blev jag omåkt av en tjej i 12-serien som alltså hade startat efter mig. Illa! Men sorgen bkev inte så långvarig för straxt efter det körde jag om en 7-a. Och sen en 6-a. Men hur snabb man än tyckte att man var så var det alltid någon som såg ut som en riktig nybörjare som låg snäppet före. Eller en gammal tant, eller ett litet barn. Knäckande!

Sen skidade jag om en tjej som VERKLIGEN såg ut som en nybörjare. Hon stapplade fram i spåret och det såg riktigt tungt ut. Åh, vad jag tyckte synd om henne! Hon hade dessutom startat redan i 5:e startledet. Oj oj oj, det kan ju aldrig gå tänkte man då.

Jag tog en kort paus när jag kände mig trött och käkade en Snickers. Snickers är alltid bra reservenergi, fungerar lika bra på utlandsresan som i skidspåret. Efter det kom de faktiskt och körde upp nya spår. Det var skönt, vilken lättnad, vad härligt det var att skida fram i riktiga spår! De till höger var faktiskt lite bättre än de till vänster för där hade de en bättre spårmaskin, de till vänster kördes upp med skoter. Det var också så att spåret längst till höger nästan inte alls användes så det var nästan alltid finast. Det enda var att när det köade ihop sig riskerade man att fastna bakom någon segpropp utan möjlighet att byta.

När det var 8 km kvar var jag inne i en period med bra flyt så när jag såg skylten tänkte jag -va?! Bara 8 km kvar, jag måste passa på att njuta av det här! Sen var jag visserligen trött ett tag vid 4-5 km men sen märkte jag hur mycket tröttare alla andra var och hur mycket bättre glid jag hade. Det var till och med en tjej som sa till sin kompis att -oj, vi måste byta spår för hon bakom har jättebra glid. Häftigt!

Sista svängarna fram till målet var långa och på målrakan ville jag verkligen trycka ur den sista energin men det var så många där så man fick sicksacka mellan andra åkare. Sen fattade jag inte riktigt vad som var målet. Var man i mål när man åkte under vasaloppsskylten eller är det där framme där chipet piper för sista gången? Man vill ju inte förlora tid bara för att man ska bli fotograferad (ni förstår ju hur jag ser ut på kortet)!

Det tog 3 tim 15 min och 25 sek att åka 3 mil. Jag är helnöjd!

Efteråt fick jag medalj och en stor guldmedalj av choklad från dreamteamet. Kram och tack!

Målgång - HÄRLIGT!

Att gå i blöta kläder i blåsten på någon jäkla fotbollsplan och leta efter sin väska med överdragskläder var mindre mysigt. Likaså leran inne i gymnastiksalen där man fick byta om. Men duscharna var varma och härliga om än något översvämmade av vatten.

Efter loppet hade jag fasligt ont i magen av all sportdryck. Nästa gång ska jag bara dricka blåbärssoppa - för visst blir det en nästa gång?!

Efter Anders lysande bedrifter i Tjeckien ville jag också åka ett seedningslopp.
Jag valde Fiskarrennet som går här på hemmaplan ute i Söråker. Min kompis Sara rekomenderade det eftersom det inte var så mycket uppför som Södra berget runt. Dessutom skulle hon åka ¨så det skulle bli kul.

Jag laddade stenhårt med jobb inpå småtimmarna och helt förskräckligt dåligt vallade skidor.

Dagen kom med strålande sol och gnistrande snö. Efter att ha köat till toaletten i en mindre evighet hann jag precis ta mig fram till starten innan startskottet gick. Eftersom jag inte hunnit dra av mig överdragskläderna eller sätta fast stavarna så var jag bland de sista iväg från startområdet. Och lika bra var väl det, för jäklar vad alla skidade fort. Ingen chans att man skulle kunna hänga med där.

Skidorna var verkligen jättekärva. Jag fick inte en mm gratis. De som skulle åka 20 km startade 5 min före de som bara skulle åka 10 km. Och redan efter första backen började de köra förbi. Det var nära att jag gav upp! Men det var ju som sagt en härlig dag så jag bet ihop och gnetade på.

Efter 5 km var första vätskekontrollen. Den gav lite ny energi. Tankarna då gick mot att jag skulle skippa hela extra milen och bara åka rakt fram mot målet. Bryta med andra ord. Men precis där spåren delade sig kom jag faktiskt ikapp en annan åkare som också skulle åka den långa vägen (vi kan ju tala tyst om att denna andre åkare var ca 9 år gammal och åkte med sin pappa) och jag tänkte att om han kan kan ju inte jag vara sämre, så sagt och gjort, jag svängde ut på milslingan. Sen hade vi sällskap genom nästan hela loppet.

När jag kom imål sa dem att jag var 5:a från slutet men jag tvivlar jag... Kan det verkligen ha varit så många bakom?

Med självkänslan rejält knäckt och utan seedningstid blickar jag nu mot vasaloppet.


Förutom den här placketten fick alla deltagare en burk surströmming.

När jag var i Tjeckien var det även två till där från Södertälje samtidigt, Pål och Barbara. En dag gjorde vi en utflykt till ett häftigt område som kallas Bohemian Paradise. Där gick vi först upp till ett slott och sedan vandrade vi några kilometer i området, som är en sorts nationalpark för att bevaras in i framtiden. Där fanns det väldigt många sandstensklippor. De var höga med väldigt branta sidor och ändå rundade toppar. De sbestod av sand som pressats ihop så att de kunde hålla så fantastiska formationer. På den första av veckans bilder visas foten av en sådan klippa och på den andra bilden visas vyn från en utsiktsplats över skogen och klipporna.

I början av januari var jag i Tjeckien och hälsade på hos mina kompisar Katerina, som kallas för Kate, och Michal. De springer orientering precis som jag och i 2 ½ år bodde de i Södertälje och sprang i samma klubb som jag, men i somras flyttade de tillbaka till den Tjeckien. De bor där i det lilla samhället Chrastava i närheten av Liberec i norra Tjeckien nära gränsen till både Tyskland och Polen. Jag hade inte hälsat på dem tidigare och inte träffat dem på några månader, så det var riktigt roligt att få komma dit och se hur de har det. Jag var där onsdag till söndag och jag fick bo hemma hos dem. Därför föräras de att få vara med på veckans bild! Varför de håller i en tysk flagga tillsammans med den svenska var för att det helt enkelt var de som fanns att tillgå just när bilden togs.

Anledningen till att det blev just nu som jag åkte dit var för att jag under helgen då samtidigt passade på att åka Jizerska 50 km, ett långlopp på skidor som räknas som seedningsgrundande inför Vasaloppet. Loppets start- och målplats var bara 20 minuters bilresa från där Michal och Kate bor, så det var väldigt smidigt och bra. Det var nästan 4 000 åkare anmälda och drygt 3 000 fullföljde loppet, som ingick som en del av långloppsvärldscupen. Jag hade väldigt bakhalt i början, och det blev ganska trångt trots att de använde startvågor med 500 personer i varje, för det var bara 3 spår i bredd direkt från start. Så småningom spriddes det ut lite grann så att man kunde ta sig upp eller ner genom fältet. Men det blev många spårbyten under dagen! En stor del av den första milen var det uppfölrsbacke, och när man närmade sig toppen var snön kallare och fästet blev bättre. Michal hade hjälpt mig att valla och han hade medvetet gjort så att det skulle vara bakhalt i början för att så småningom bli bättre, eftersom en stor del av loppet gick på högre höjd än vad start och mål låg på. Det var ungefär 300 höjdmeter skillnad mellan startplatsen och högsta punkten, som nåddes efter ungefär 9 kilometer. Det hade snöat åtminstone 15 centimeter nysnö under natten före tävlingen  och temperaturen var precis under noll, men på högre höjd hade det alltså varit flera minusgrader hela tiden. Den nya snön bidrog dock till att de uppdragna spåren var väldigt mjuka och på vissa ställen, speciellt i början, var helt borta när jag kom dit. Glidet under skidorna var i alla fall superbra, så jag lyckades åka fortare än vad jag trodde jag skulle klara. I mål klockades jag för 3 timmar och 28 minuter, en tid som räcker till femte startled på Vasaloppet. Det blir bra att få stå betydligt längre fram än vad jag hade fått göra utan seedningslopp. Nu kan jag i lugn och ro träna inför loppet mellan Sälen och Mora...

GOTT NYTT ÅR!!!

Vi klättrade upp i mittbacken för att få den allra bästa utsikten över fyrverkerierna vid 12-slaget. Det var maffigt!
Vi skålade i bubbel och sen åkte vi pulka ner i flygande fläng.
Snacka om härlig start på det nya året :-)